Att vara förälder är väl det bästa som finns. Det är roligt, underbart, lärosamt och kärleksfullt. Man pratar mer än gärna om alla roliga stunder och fantastiska framsteg.
Men som förälder stöter man också på mycket jobbiga stunder och svårigheter. Dom dock, är mycket svårare att prata om - även fast man vet att det är inte bara jag. Det händer även den bästa. Dom sakerna är egentligen det man behöver prata om som mest. Men med allt dagens dömande vill man inte att andra ska uppfatta en som en dålig, gnällig förälder.
Som att det inte borde vara tillräckligt med lite utvecklingstrotts och bråk i en liten ett och ett halvt-åring. Nej då, på det kommer också massa sjukdomar från dagis, och den minsta börjar det bli kolikvarning på. Och hur ska det gå när den riktiga trottsåldern då kommer? Om det är jobbigt när dom små utbrotten kommer redan nu.
Sen ska man också lyckas underhålla den trotsiga lilla varelsen på bvc - eftersom han hostar och snorar och inte kan vara på dagis - samtidigt som man måste hålla i bebisen som ska få sin första vaccin.
Och på det ska man också behöva ta kritik från sköterskan för att man är en "flaskmamma" som dom så fint kallar det. Jag matar min dotter med flaska. Varför är det så hemskt? Varför får man ta så mycket skit för att man inte ammar?
Men att bara vara hemma med två små sjuka är inte heller lätt. Den minsta på tre månader bara gråter om hon inte får vara i famnen. Och den största som blir extra mammig under sjukdom blir då lite svartsjuk och vill själv vara i famnen hela tiden. Låtsas göra illa sig för att få tröst. Som sedan går över i ilska så han börjar slå på mamma och lillasyster istället. Så då är det bara att försöka få plats med båda i famnen - skriker inte den ena så är det den andra.
Så klart är det jobbigt att gå upp halv sex för att båda vaknar tidigt, men så skönt när de tycks ha synkat sina sovtider på nått sätt och sover båda två samtidigt. Tid att hinna med allt i hushållet och att ta sig åtminstone en liten stund åt att bara ta det lugnt.
Men plötsligt kommer första friska dagen. Ingen svartsjuka råder - men istället har man en överenergisk, rastlös liten prick som springer runt och river och vill ut och vill leka allt möjligt med en, så ingen tid hinner man lägga på minstingen då heller.
Att sedan få höra på utvecklingssamtal på dagis att pojken är jätte duktig och utvecklas mycket och är en bra vän blir då en stor lättnad. Särskilt när man förväntat sig en utstött ensamvarg som mest satt och tryckte i ett hörn eftersom att han är så blyg.
Det här är bara några få exempel ur en vardag, och mammor och pappor borde våga prata av sig till sina nära och kära. Sånt som trycker en blir bara tyngre för var dag som går.
Alla glada tillfällen - som när barnen i sömnen börjar le när man sjunger för dom, stolt visar upp nått nytt dom lärt sig, blir överlyckliga när de får beröm, och tycker det är jättekul när man leker med dom även fast man bara sitter bredvid - får sedan alla jobbiga situationer att vara som bortblåst.
Så, våga gnäll, förälder!
Krönika skriven av: Sofie Johansson