Millie Simpson från Cheshire, har en ovanlig form av skelettsjukdom som gjorde att hennes ben bröts varje gång hon rörde på sig medan hon låg i magen. Under en undersökning såg läkarna att den ofödda flickans flesta ben var brutna och att chansen var minimal att hon skulle överleva. Läkarna föreslog en abort, men mamman vägrade gå med på det och ville ge sitt barn en chans.

Otroliga Millie, som nyligen firade sin andra födelsedag, föddes levande, och hon andades självständigt trots hennes brutna revben. Hon är fortfarande mycket skör och kan inte stå på sina egna men, eftersom benen går sönder pga tyngden.

”Hon är en levande porslin docka, hennes ben är så sköra att de kan bryta av mildaste beröring. Men hon blir allt starkare tack vare behandlingen med kalcium. Vi är så stolta över henne, hon trotsade läkarens förutsägelser, hon är en riktig kämpe.”

Hennes mor var i sin 37e graviditetsvecka när läkarna upptäckte att något var fel. Tester visade att flickan händer och fötter var väldigt små, och läkarna trodde att hon skulle föddas med dvärgväxt vilket chockade flickans föräldrar. Vid fortsatta undersökningar såg man flera sprickor i den lilla kroppen. Hon fick diagnosen benskörhet. Läkarna informerade föräldrarna om denna livshotande sjukdom, eftersom de antog att barnet inte kommer att kunna andas.

”Vi var mycket ledsna när vi hörde prognosen. Hennes tillstånd var mycket dåligt, nästan varje ben i hennes kropp var brutet. Nya undersökningar har visat att en del av benen har läkt, men några nya har brutits, vissa till och med på flera platser. Detta innebar att varje gång hon har flyttats i magen, bröts ett nytt ben.”

Då läkarna såg brutna revben och antog att flickan inte skulle kunna andas själv föreslog de abort, men föräldrarna avböjde.

”Det fanns inte en chans att jag skulle avsluta min dotters liv. Vi var tvungna att ge henne en chans.

Millie föddes genom kejsarsnitt, och otroligt nog andades hon helt själv.

”Hon föddes och började gråta och det var fantastiskt. Hon kämpade och vi var glada att vi gav henne en chans.”

Hon mådde bättre för varje dag som gick, och efter tre veckor kunde de äntligen gå hem, men behandlingen med kalcium fortsattes då den är viktig.

"Hennes ben är extremt sköra, och vi har en tuff väg framför oss, men vi hoppas att hon en dag kommer kunna gå. Att se hennes framsteg gör mig så glad. Hon har en stark personlighet och vi är alla stolta över henne. Hon må vara levande porslindocka, men hon har en stark kämpaglöd. Hon är vårt lilla mirakel."