Jag var på semester i Bosnien och satt på ett café när jag av ren slump hörde Melina berätta sin historia för en vännina som hon inte hade träffat på flera år.Det som fångade mitt intresse var meningen "Man ångrar aldrig ett barn oavsett om det var planerat eller inte, önskat eller inte." Jag gick fram till deras bord, presenterade mig själv och bad om ursäkt att jag hade tjuvlyssnat. Bara några minuter senare satt jag vid deras bord med papper och penna och antecknade det som Melina berättade för mig.
Allting började en kväll i april 2009. Melina var på vägen hem från en hemmafest när tre okända killar plötsligt stod framför henne. Melina minns att de var alkoholpåverkade. De frågade efter en cigarett men Melina hade inga eftersom hon inte rökte. De fortsatte gå efter henne och ställa frågor om henne och hennes liv.
Bara två kvarter ifrån Melinas hus kom den ena killen fram och försökte pussa henne. Melina kämpade emot. De andra två killar kom då också fram och började smeka hennes kropp. Sedan minns Melina inte så mycket mer. Det enda som hon kommer ihåg är att hon vaknar vid sjön, naken och med blod och sperma över hela kroppen. Kroppen värkte. Då förstod hon. Hon hade blivit våldtagen. Melina anmällde fallet och till sitt stöd hade hon hela sin familj.
Allting höll på att ordna sig så gott det gick när Melinas menstruation uteblev. Hon hoppades att våldtäckten inte lämnade stora spår men ett graviditetstest visade tvärtom. Melina var gravid. Vem pappan var visste hon inte. Efter många om och men, samt ett samtal med familjen och en psykolog beslutade hon sig för att genomföra en abort. Känslorna och tankarna var blandade. Hon var sårad. Hon ville inte döda sitt ofödda barn genom abort. Samtidigt ville hon få bort alla spår efter det otäckta som hände. Hon visste att om hon föder det här barnet skulle hon resten av sitt liv påminnas om den där kvällen som hon så gärna ville förtränga.
Mer än två veckor hade gått sedan Melina var på kliniken och gjorde abort, men hon mådde fortfarande illa. Hon besökte kliniken igen för att se att allt är i sin ordning. Hon lämnade både blod- och urinprov innan hon lade sig på britsen för ett ultraljud. Melina förstod att någonting inte var som det ska när läkaren gikc ut ur rummet och kom tillbaka med sin kollega. Tillsammans tittade de på ultraljudet länge och pratade i medicinska termer. Sedan var det dags att berätta det hela för mig. " Jag var chockad. Jag var alltså fortfarande gravid. Innan jag genomförde aborten var det dock två små bebisar, nu var det bara en. En liten kämpe som överlevde allting. Läkaren ville boka en ny tid för en ny abort. Men det ville inte jag. Jag visste med en gång att jag ville föda det här barnet. Det här var ödet", säger Melina med darrande röst.
Efter en lyxig graviditet utan några som helst besvär föddes Melinas lilla dotter Sara i januari 2010, två dagar innan beräknad förlossning. Idag är Melina 17 månader gammal och är en glad och nyfiken liten flicka som både går och pratar lite smått.
Melina och Sara bor i en egen lägenhet men sover ofta över hos mormor och morfar som har varit ett stöd för Melina både under graviditeten, förlossningen och nu när Sara växer. Melina säger att hon inte hade klarat av det hela utan sina föräldrar vid sin sida. Melina läser idag till frisör och arbetar extra i en matbutik.
Innan du gjorde abort sa du att om du behåller kommer barnet alltid att påminna dig om det som har hänt. Därför beslutade du dig för abort. Hur känns det nu när du har din dotter?
- " Visst, jag påminns varje gång jag tittar på henne men jag har lärt mig att leva med det och att se det positiva i det hela. Hade det inte hänt hade jag inte haft min fina dotter. Våldtäckten har verkligen lämnat spår. Jag har flera gånger varit hos psykologer, både under och efter graviditete just för att lära mig att leva med det. Jag kommer nog aldrig att glömma den kvällen, speciellt inte med tanke på att jag har en dotter som blev till just den kvällen men jag känner ingen smärta längre när jag blickar tillbaka. Ett tag var jag rädd att jag inte skulle älska min dotter pga hon blev till under dessa omständigheter. Men nu när jag tittar på henne smälter jag av kärleken och den enorma lyckan. Jag är verkligen jätteglad och tacksam att hon överlevde aborten."
Om du kunde spola tillbaka tiden, hade du gjort abort ändå?
- "Nej! Det hade jag verkligen inte gjort. Det är inte sällan jag tänker på hur det hade blivit om jag inte hade gjort den där aborten. Nu hade två små prinsessor, eller en prins och en prinsessa, sprungit runt och kallat mig mamma. Samtidigt så vet jag att det var ödet att det skulle vara jag och Sara och ingen annan. Jag tror på ödet. Det var ödet som gjorde sitt under den kvällen. Det var ödet att jag skulle bli gravid och välja abort. Men det var också ödet som ville att min nyponros, min älskade dotter, min kämpe skulle överleva aborten för att sedan ge mig styrka att komma tillbaka på banan. "
Du ångrar alltså inte att du inte gjorde en till abort?
- " Nej, absolut inte. Hon är det bästa som har hänt mig. Som jag tidigare sa, man ångrar aldrig ett barn. Oavsett om det var önskat eller ej, planerat eller ej. Under graviditeten var jag tveksam men när jag tittar in i hennes djupa, blå gön, som hon för övrigt antagligen har fått av sin pappa, kan jag inget annat än att vara lycklig och tacksam över det beslutet som jag fattade då, att genomföra graviditeten."
Melina har nu en pojkvän som hon vill gifta sig med. Hon hoppas kunna ge sin dotter små syskon snart.
Melina har börjat tänka lite smått på hur hon ska berätta för sin dotter när frågor om pappan kommer. Men hon tar det när Melina är stor nog att förstå.